Rykten säger att Paris Hilton sågs på leidseplein i amsterdam för en kort stund sedan. Jag måste hitta henne och bjuda in henne till partaj på lördag…så slipper jag sitta och ful-photoshoppa in henne på bilder utan kan ta riktiga. Det är inte lika patetiskt.

Hundjäveln är dock inte bjuden.

Bästa citatet från weeds avsnittet jag såg igår:

It’s a weed wonderland, Nancy. It’s like Amsterdam only you don’t have to visit the Anne Frank house and pretend to be all sad and shit.

Jag bor runt hörnet, typ, från anne franks hus…de skämtar roligt om mina hoods i kanske världens just nu roligaste och finaste serie (tätt följd av arrested development och studio 60)

Under andra världskriget så besökte Gestapo ofta Pablos atelje i det då ockuperade Paris, mest för att försöka sätta skräck i den kontroversiella målaren.

En gång när en Gesapo-man kom besök så fick han syn ett foto av Picassos målning Guernica.

-Har du gjort det här?, frågade gestapo-mannen bryskt.

-Nej, det har ni gjort, svarade Pablo

——

Nu blir det slut på Picasso anekdoter för denna gång, jag har mer på lager men “folk” har sagt åt mig på skarpen att de inte är så roliga som jag tycker. Så jag väntar lite. Vill bara inflika att Pablos fulla namn var:

De måste man fan ha kredds för.

På grund av min utlandsvistelse kanske jag har missat allt och de här tjejerna kanske är jättepoppis i sverige. Men va fan är det??

Två tjejer som spelar pet shop boys-låtar, och de gör ju inte ens covers…det är ju som inspelad kareoke fast med färdig sång. Det låter ju exakt som orginalet fast med kasst sång-pålägg.

Varför vill någon människa lyssna på det här? När a-teens gjorde abba låtar så uppdaterade de ju ljudet lite, men det här är ju fan likadant som orginalet, fast sämre…så mycket sämre.

Är det någon där ute som känner någon som gillar det här, eller, gudförbjude, någon som gillar det själv…snälla hör av er. Jag måste förstå. Det är bara så konstigt så konstigt.

Det var en ung, fattig konstnär som bodde i samma by som Pablo. Den unga konstnären hade kommit över en tavla som hade hört kunde vara en av picassos verk. Den unga fattiga konstnären tog med sig tavlan till Pablos atelje och frågade honom om han hade målat tavlan.

-Jag är ledsen, svarade Pablo, men det här är ingen äkta Picasso.

Nedstämmd gick konstnären hem. Följande månad lyckades han byta till sig ännu en tavla som enligt uppgift skulle vara en Picasso. Den fattiga konstnären gick återigen till Pablos atelje och frågade om tavlans äkthet. Han fick samma nekande svar av Picasso.

Den fattiga konstnären lyckades byta till sig ännu en tavla och återvände för tredje gång till ateljen.

-Jag är fortfarande ledsen, men inte denna heller är en äkta Picasso, svarde Pablo.

-Men, med all er respekt Pablo, jag såg er själv måla på denna tavla sist jag var här, sa då den unga konstnären.

-Underskatta mig inte unga man, jag kan måla falska Picasso lika bra som någon annan, svarde Pablo med ett leende.

Efter det köpte Pablo den första tavlan som den fattiga konstnären visat honom för fyra gånger priset mot vad den skulle varit värd.

Pablo och en vän hade dinerat på en lokal resturang men när de var dags att gå så upptäckte de båda att de saknade likvida medel.

Picasso erbjöd sig därför att rita lite på en servett och ge den som betalning istället. Resturangägaren tyckte det lät som en bra deal och sagt och gjort. Pablo ritade lite och gav sedan servetten till ägaren.

-Du skulle inte kunna signera servetten också, frågade resturanginnehavaren.

-Jag betalar för en måltid, jag köper inte hela resturangen, svarade Pablo.

Jag är 27 år. Tydligen finns det stor risk att jag inte kommer se min 28:e födelsedag. När jag hörde det här igår trodde jag att de var lögn och förbannad dikt, men lite internet research visar mig fel. 27 är ett svårt tal att komma över. Iallfall om man är lite rocknroll.

Kurt tog livet av sig när han var 27 år. Jimmy Hendrix och Janis Joplin dog båda av överdoser när de var 27. Jim Morrison var 27 år när han fick sin “hjärtattack”.

Och de är inte de enda, 27 år är helt klart överrepresenterat som dödsår. Lite längre lista här.

Kanske får hålla mig borta från gitarrer och knark tills i maj nästa år.

Pablo satt på ett tåg och mitt emot honom sitter en ung man som känner igen den berömda konstnären.

-Ursäkta mig min herre, men är inte ni Picasso, frågar den unga mannen.

-Jo, visst, erkännde Picasso.

Den unga mannen ansåg sig själv gilla konst men hade ganska svårt för picassos abstrakta måleri. Hon tog mod till sig och frågade:

-Jag uppskattar er som konstnär Picasson, men varför målar du inte mera realistiskt och vackert?

-Vad menar du med det, frågade Pablo.

-Ja ta min fru till exempel, sa mannen, hon är verkligen en vacker kvinna, henne skulle du kunna måla.

-Hur ser hon ut?

Mannen tar fram ett foto ur plånboken.

-Är hon inte vacker.

-Jo visst, svararde Picasso, men så platt och liten hon är.

Dagen till ära kör jag en fredde virtanen.

Dagens låt är:

Cansei de Ser Sexy - Music is my hot hot sex

UPDATE: Malin sengammlar mig på att silverfisken i exil redan har bloggat om låten - i augusti. Dock gör han en mer vulgär koppling än mig, jag skulle aldrig blanda musik och sex…inte ens när det finns i låttiteln.

Paris nya video. Jag är förvirrad. Mobbad kille som är dålig i skolan och har paris som största idol. Sedan kommer Paris och säger att hans hund är söt. Sedan dansar paris framför massa amerikansk-fotboll-hjälmar. Sedan får han paris att låtsas att hon är hans pojkvän. Då blir mobbarna mobbade istället.

Det är ju som min gamla favvo-film Can’t buy me love från 1987. Fast de har helt skippat sensmoralen. Och poängen. Men ändå.

Ronald is making an investment in his senior year. He’s hiring the prettiest cheerleader in school to be his girlfriend.