I årtionden har gemene man utgått ifrån att Hitler var en elak och otrevlig man, men nu har röster höjts att han egentligen var “en schysst grabb”. Det är Hitlers gammla barndomskamrat Levi som uttalat sig i Die Spiegle. “Asså, Hitler var helt klart en schysst grabb. Han brukade stoppa bråk i sandlådan och om någon försökte mobba någon var han alltid där och tog dem i örat” säger han i intervjun.

Skolverket funderar just nu om det är värt att ändra i alla skolböcker för att införa detta nya fakta, dock verkar det för dyrt att återkalla alla skolböcker så just nu verkar det som att lösningen är en liten klisterlapp där det står “Hitler var också en schysst grabb” på kommer delas ut till alla mellanstadieelever så de själva kan klistra in den i sina historieböcker.

Mitt Eget Jävla Narnia kan som första svenska blogg berätta om den nya hobbyn som växer lavinartat bland dagens ungdomar. Hobbyn kallas “att bli full” och har sedan i sommaren varit poppis på västkusten men har nu börjat sprida sig till hela riket.

Syokonsulenten på västerhöjdsgymnasiet i skövde berättar att sedan ett par veckor har flera elever “blivit fulla” redan innan skolan har startat för dagen och således “varit fulla” under hela skoltiden. Hon tycker det är trevligt att ungdomarna är så intresserade av sin nya hobby att de går upp redan innan skolan börjar för att hinna utöva den.

“Att bli full” är också populärt på orter som Gävle, Karlskrona och Älvsbyn.

Nördföreningen SVEROK undersöker just nu om “att bli full” kan klassas som ett spel för om så är fallet skulle kidsen kunna starta föreningar och få bidrag från staten för att kunna “bli fulla”.

Mitt eget jävla narnia mottog just ett mail från tidningen stureplan som berättade att vi hade äran att vara med på deras Stureplans 100 minst mäktigaste människor-lista. Exakt var vi är på listan vet vi inte men den kompletta listan kommer att avslöjas på smygläsningen av deras nya nummer på le café i slutet av månanden. Mitt eget jävla narnia tackar och bugar och ber alla läsare hålla tummarna för att det blir en topp tio.

Till alla journalister som läser detta och är intresserade av ett officiellt uttalande så väljer vi att citera Carl Reinholdzon Belfrage: “Slicka mina prada-skor läskiga per gessle-människor”.

Jag är inte helt säker, men jag tror att skillnaden är att det finns klotter på murar och barriärer är sådant som byggs i områden som ingen verkar bry sig tillräckligt mycket om för att våga säga emot. Miffon.

Det är något konstigt med mitt förhållande till Nirvana. Att jag tycker de är lite pinsamma på någotsätt, när jag ser en affisch i någons hem eller någon som har den där fula smiley-patchen på deras väska så tänker jag lite “men allvarligt”.

Tror mycket handlar om den nirvana-boomen som kommer efter Kurts död att göra. När alla de som innan hade skrikit “Men stäng av för fan jävla sossar” (lokal lidingö-förolämpning) till oss när vi spelade någon nirvana skiva på gympan i högstadiet började komma till skolan i nirvana t-shirts (Mest populär var den “självmordsbrevet” på ryggen, ofta köpt på “punkt shop” vid plattan). Min första upplevelse av att bli rånad på något man gillade när det blev populärt. När elak mainstream trollet kommer och förpestar mina skivor, när folk man verkligen inte gillar sjunger på samma låtar som en själv.

Tror hela den upplevelsen gjorde att jag distanserade mig från mina nirvana-fanatiska år. Gjort lite att jag förträngt hur bra jag tyckte det var.

Igår fastnar jag framför ‘Nirvana Unplugged in New York’ på MTV och blir helt förtrollad. Jag kommer mest ihåg den skivan från att det var den enda skiva av de jag gillade som mina föräldrar tillät mig spela i bilen. Hela skivan är som ett soundtrack till yngre tonårs bilresor med mamma och pappa. Och Kurt ser så cool ut, och låtarna är så bra. Och jag tänker, varför har jag aldrig en endaste gång letat upp mina nirvana skivor och lyssnat på dem. Varför ryggar jag tillbaka så fort någon egentligen nämner dom.

Fast samtidigt vet jag att nästa gång jag ser någon med en nirvana-patch på sin väska så kommer jag ändå tänka “Men ta och skärp till dig”. För det är sådan jag är. Det är kanske dumt.

Efter att ha gett oss klassiker som “Fuck you, len” och “Men din mamma..” lanserar nu förorten en ny lite småhotfull förolämpning.

Den lyder “Akta dig så att du inte får en tjottablängare mellan lysmaskarna så du får åka pling-plong-taxi till plåsterhuset” och har redan hörts på såväll den röda som gröna linjen.

Releasefesten hålls den 2 Februari i Ken Rings lägenhet i Hässelby gård.

Med lanseringen av den brittiska “mac guy”-en, känds trenden tydlig..det kommer lanseras en “mac guy” i varje land som visar exakt hur en cool och avslappnad mac-kille ser ut i den regionen. Lite skön näs-mätnings-feeling sådär. Jag röstar för Ernst till sveriges “mac guy”….några andra förslag?

Ha ha…ernst äter ett äpple på bilden…jag är så rolig och fyndig.

Mitt eget jävla naria säger kort och sammanfattat vad jag tycker om de fyra filmerna jag såg på roffa filmfestival i helgen. Here we go.

Jardins en automne (Gardens in Autumn)
Vad: Fransk Hasse&Tage/Svenska Ord film.
Hur: Som en fransk dubbad “Ägget är löst” eller annan film från Svenska Ord fast inte lika rolig. De säger att den är ny fast den kändes ganska gammal. Regissören sa innan filmen att den handlar “om en man som trodde han var lycklig, fast sedan insåg att han inte var det”. Gott så.
Varför: Inte så mycket alls faktiskt. Det var en leopard med, det var ganska roligt.

A Guide to Recognizing Your Saints

Vad: Basketball Diaries gjord på 2000-talet
Hur: Tonåringar som växer upp i new york och är busiga. Snyggt, trevligt, autentiskt och Chazz Palminteri är grym som pappa till huvudfiguren Dito.
Varför: För att den är trevlig och fin samt att scenen mellan Dito och Mike på tunnelbanan är grym.

Park
Vad: Komedi om 20-någontingingar i en park i L.A
Hur: Alla andra tyckte den var rolig utom jag. Upplägget är ett antal “udda” karaktärer som träffas i en park och alla skämt spinner runt just deras speciella karaktärsdrag…det är den självmordsbenägna tonåringen och tusen skämt om att hon ska ta livet av sig, det är den hippiesnygga nudist killen och tusen skämt om att han är en hippiesnygg nudist, och så vidare. Hela filmen. Allt kändes väldigt 1990-semi-independent-komedi.
Varför: För att både “Empire Records” och “Reality bites” var uthyrda i videoaffären.

A Dirty Carnival

Vad: Koreansk gangster-film
Hur: Jättelång film om hur det är att vara koreansk gangster. Det är inte alltid så roligt och man kan göra illa sig. Sedan har de inte skjutvapen i korea, dock väldigt mångas bränbollsträn av metall och ibland knivar. Som film var den ganska trevlig.
Varför: Lite våld, lite kärlek och ganska mycket karaoke. Om man gillar sånt.

Sedan såg vi två kortfilmer också som, av slump eller inte, båda handlade om barn. “The saddest boy in world” och “Warlord”.

“The saddest boy in the world” var sjukt bra Lätt bland de bästa 13 minuter jag har haft i en biosalong på länge. Kolla in hemsidan här och får ni chansen att se den så tveka inte.

“Warlord” var ok, rolig ide och jag gillar verkligen elaka/annorlunda barn. Att få se regissören var värt bara det då han var en äkta tjock filmnörd med skägg enligt standardformat 1.A. Det var roligt.

Delar av en lunch-konversation med en designer.

“Like i had this big hangover and we were driving in the car…and….the…ehh…there was this negro…at the traffic light…and he just didnt start again..he just stod there…so, yes…we were like honking the horn to inspire him to…you know start driving…and the he came out of the car and wanted to..ehh..fight…but we were so hungover and relaxed”

Google ger mig svaret:

-Fetvadd
-Te
-Smågodis (och en läsk)
-Frukost (en Åsa delade ut 250 stycken sådana på stan)
-Julklappar
-Livet
-Expressris
-Sten och sax