Sitter på bibloteket i borlänge. De har internet explorer (nu med flikar!!! wow. omg. coolt.) och ett tangentbord som gör ljud. Bakom mig väntar två mörkhyade killar med snygga huvudbonader på att få ta över min dator.

Är på resa genom aftonbladetsbloggarnas värld. Mycket spännande. Har sett fulla gravida 16-åringar på tågstationer och kedjerökande ensamstående mammor med kortklippt rödfärgat hår vid busshållplatserna. Trevligt.

You got lucky, i got had a fucking cock dick in my eye

..och jag kommer känna igen henne på hennes snabba email. Swooosh.

Senaste dagarna har varit lite skumma. Börjar bli lite orolig för att mitt liv håller på att ta slut för skumma minnes fragment från då-tiden poppar hela tiden upp. Kanske ska jag bli överkörd ikväll och istället för att ha livet flashandes bara just innan jag dör har det spritt ut sig på en vecka. Eller nått.

Jag tänker väldigt lite på saker som har hänt, tänker inte slänga in någon klyscha om att leva i livet nu för det gör jag nog inte heller. Jag har bara inte en sådan förmåga att vara nostalgisk och tänka på massa gamla saker.

Men just nu nere i fikarummet började jag tänka på Bengt. Bengt vara en in-the-closet-gay man i typ 50-års åldern som jag arbetatde på posten med förra årtusendet. Bengt var allmänt jobbig och såg lite ut som schillinger i oz. Jag lovar att jag aldrig skänkt bengt en enda tanke sedan jag slutade på posten typ -98. Och nu står jag helt plötsligt och tänker på honom.

Igår morse fick jag för typ en sekund för mig att jag vaknade upp i mitt gamla studentrum i skövde innan jag insåg att var hemma i min säng i amsterdam.

I förgår drömmde jag om två gamla kompisar jag inte har pratat med sedan jag slutat gymnasiet. Vi hade bestämt träff utan för systembolaget i lidingö centrum.

För mig är det väldigt ovanligt att sådana irrelevant minnen dyker upp. Och att de gjort de så ofta de senaste dagarna. Men på ett sätt så är allt helt logiskt också. Jag hade ju just innan jag börja tänka på bengt bloggat om schillinger i oz som han vagt påminner om, innan jag fick för mig att jag vaknade upp i skövde hade jag tänkt på hur jag kunde inreda mitt rum här i amsterdam och då tänkt kort på hur jag hade det möblerat i skövde och innan jag drömmde om kompisarna från gymnasiet hade jag faktiskt av mer eller mindre misstag rammalt in på den enas facebook-sida.

Så jag kan ju liksom leda tankarna tillbaka varifrån de kom.

Men det är ändå konstigt. För jag brukar liksom aldrig få upp så många minnen från dåtiden bara sådär. Om jag inte aktivt söker dom.

Det kanske är min hjärna som har börjat göra revolt och slänga fram massa gamla minnen han tycker jag borde kolla närmare på.

Lattjo.

Såg eposet “spiderman 3″ i helgen, och ja…vad ska man säga, så sjukt bra var det väll inte och den där jävla sandmannen gick det ju inte riktigt att få grepp på (hur fan funkade han liksom) men filmen hade förutom alla lågvattenmärken två klara höjdpunkter.

1. Parkers emo-lugg

När spindelmannen börjar bli lite sådär ond så skaffar han automatiskt en klockren emo-lugg (sedan får han typ svart kajal runt ögonen och blekare hud också, lite oklart hur). Hur grymt som helst. En fantastiskt scen som är på gränsen mellan paraodi och, ja, parodi så dansar emo-parker fram längst gatorna och pekar på olika tjejer. Precis som alla emo-killar gjort sedan urminnestider. High-five på det.

2. Nazi-J.J

Har inte upptäckt i de tidigare spindelmannen-filmerna att det är J.K Simmons som spelar chefredaktören J.J. Jag blir alltid överglad när Simmons dyker upp i en film eller tv-serie för han kommer alltid i mitt minne vara nazi-elakingen Schillinger i världens bästa tv-serie Oz. Spelar ingen roll vad han spelar, jag tror ändå att han i smyg är en förrymmen nazist från emerald city.

Sitter alltid och små-ler när han är med som psykologen i “law and order” och pratar med barn eller andra. För jag vet ju att han egentligen är en elak nazi-farbror som bränner in hakkors på nyintagna fångar rumpor.

Samma sak i spiderman 3, det blir mycket roligare när jag vet att den skrikande chefredaktören är en elaka vern som fick sin egen son att ta självmord för han svek den ariska kampen. En helt ny dimension helt enkelt.

Wes Anderson. Natalie Portman, Owen Wilson. Adrien Brody. Jason Schwartzman.

[insert homer simpson dräggel här]

Premiär någongång hösten 2007.

Jag kanske är väldigt oupplyst men jag hade ingen aning om att google hade börjat med censur. Googlade lite på hur man laddar hem saker genom usenet och google berättar för mig att man tagit bort en länk. Lattjo. Precis som att bo i kina.

Vet inte om jag ska vara ledsen eller glad att jag inte bor i skövde längre när jag läser saker som detta.

Tydligen har en tjur rymt från slakthuset och börjat spriga runt i bostadsområdet i närheten. Lite som i pamplona fast lite mindre planerat. Hade varit spännande att stiga ur lägenhet och konfronteras med en tjur. Sedan att det dyker upp två snubbar i blåaktiga tröjor och skjuter ihjäl tjuren, allt med en gamal man i vit labbrock står och tittar på. Jag hade nog gillat det.

Fotnot: Vill bara poängtera för läsare som inte känner mig att jag inte kommer från skövde, bara spenderat några år där. Inte för jag vet vartför det skulle vara viktigt att poängtera. Men ändå.

Något jag stör mig på av och till är fenomentet att “hälsa” till människor.

Vad är det för jävla 1800-tals kvarleva som vägrar dö ut.

Jag har full förståelse för att i svunna tider var det väldigt praktiskt att hälsa till människor. Folk bodde långt ifrån varandra, kommunikationerna var dåliga och träffade man någon på marknaden eller var nu folk träffades på den tiden så var det klart man sa “hälsa till barnen, kusinerna och din älskare” till den. Det var ju liksom inte så ofta man såg dom.

Men idag liksom, med emails, mobil telefoner och allt tufft vi har…vad är poängen.

Vill jag något till någon så kan jag väll bara kontakta den personen, droppa ett email eller en facebook-poke. Och vill jag inte den något så vad är poängen liksom.

Min mamma ringer och medans jag pratar med henne säger någon kompis “hälsa mamma”. Va fan, vill du min mamma något kan du väll fan ringa henne. Och mamma hälsar tillbaka. Jävla artighets fjanteri. Kommunikation utan någon som helst poäng. Jag gillar inte trevligheter när de är meningslösa.

Så, summa sumarum, ge fan i att hälsa. Det kommer göra oss alla gott.

Kära pressen.

Idag är jag trött. Jag vill helst bara gå hem och sova. Bara så ni vet.

kram
tobias