I Abu Dhabi, Förenade Arabemiraten huvudstad, spelas den lokala adaptionen av Idol in. Programmet är enormt populärt, finalprogrammet i vilken vinnaren koras beräknas ha 17 miljoner tittare (och då ska man veta att Förenade Arabemiraten bara har drygt 4 miljoner innevånare, god bless paraboler liksom).

Programmet har många likheter med sitt svenska dito - av cirka 4000 sökande väljs 35 ut som får delta i programmet. Sedan röstas dom ut i omgångar tills bara en återstår. Dock finns det en stor skillnad förutom att juryn har beduin-dukar på huvudet.

De tävlande sjunger nämligen inte.

De deklamerar poesi.

Hur coolt är inte det?

Programmets namn på engelska blir Million’s Poet och har i arabvärlden högre tittarsiffror än både fotbollsmatcher och traditionella dokusåpor. Kulturifiering av skräpkultur från västvärlden är det nya svarta. Lätt.

Här kan man se ett youtube-klipp från tävlingen.

Hur jäkla awesome är inte den här bil-displayen jag såg på flygplatsen i Hamburg. Fattar ni, en bil med en super oversized indianskrud på. Det är som den ramlat ner från en indian med ett jättestort huvud.

Alternativt är bilen en leksaksbil för de tyska jätteindianerna som bor i ett reservat utanför Hamburg.

Skulle vilja låna den bilen. Det vore ju så grymt coolt att tok-köra ner för autobahn med fjädrarna fladdrar i vinden, sedan skulle man kunna stanna vid en rastplats och röka fredspipa. Kanske öppna ett casino eller två också. Det vore najst.

När jag var ute och drack öl för några dagar sedan fick jag den “geniala” i idén till en sajt med majskorns-porr. Jag tyckte just då att det var fantastiskt roligt. Jag skulle regga domänen cornporn.com och göra stop motion-porr med majskorn. Jag hade en massa underidéer med majskorn som blev popcorn när de fick utlösning och så vidare.

Jag tänkte jag skulle bli miljonär på annonsintäkterna och på alla pro-medlemmar jag skulle ha, jag skulle bli världens första man made corn porn millionaire liksom.

När jag kom hem ännu rundare under fötterna slängde jag mig framför dattan med VISA-kortet i handen. “Här ska cornporn.com reggas” ropade jag högt så det ekade i hotellrummet.

Till min besvikelse var dock domänen redan upptagen - och inte ens av en majskorn-porrsajt utan en vanlig snusksajt med halvnakna tjejer.

Jag somnade väldigt besviken.

Nu, några dagar efteråt kan jag nog tänka mig att det var lika bra att den var upptagen.

Det var ju faktiskt inte roligt alls.

Grymma photoshop-skills jag har, eller hur?

Viss smuggling är populärare att tala om i massmedia än annan. Det pratas om cigaretter, alkohol och knark som smugglas in över den svenska gränsen från Polen.

Men det talas väldigt lite om vad vi smugglar till Polen.

Nämligen, sopor.

On any given day stoppas det cirka 4 lastbilar från Sverige vid färjeterminalen Swinoujscie i Polen fyllda med sopor. Sopor man inte har tillstånd att ta in i landet. Sopor som det är billigare att bara dumpa i Polen än att betala dyr återvinning för i Sverige.

I december förra året stoppades till exempel en hel lastbil fylld med använda blöjor när den försökte passera gränsen mellan Sverige och Polen.

Mitt Eget Jävla Narnia tycker denna utvecklingen är mycket roande, och hoppas verkligen att den snart eskalerar.

Jag ser en framtid där unga osäkra tjejer kan övertalas av storvuxna män att svälja en kondom med hushållsavfall och sätta sig på en färja mot polen.

Eller en desperat 50-åring som tyngd av ett mångårigt spelmissbruk inte ser någon annan lösning än att fylla sin lilla röda Nissan full med använda konservburkar och tomma glasflaskor och försöka tokköra in till Polen genom en gränsstation klockan tre på natten.

Jag har en längre tid funderat på varför ingen av de artister eller grupper som säljer mycket nuförtiden verkar vara ledsna - alltid när man zappar förbi MTV är det samma jävla leende i alla musikvideos. De enda som verkar lite ledsna är de skönsjungande killarna i jävla rnb-ballader som saknar någon tjej. Och det är ju inte riktigt så att de inte kommer över det.

Den bittra cynikern i mig som vill klaga på allt ser detta som ett av det tydligaste uttrycket för hela populärkulturens förfall - det är bara tits and ass och så lite glada människor på det hela tiden. Överallt. Dygnet runt.

För någon vecka sedan kom jag tänka på att det är ju faktiskt inga musiker som tar livet av sig längre. Man hör aldrig om någon som legat på topplistan som satt en snara runt halsen eller hoppat framför ett tåg.

Genialt sa jag till mig själv. Detta ska jag använda som det ultimata beviset för populärmusikens förfall.

Så idag satt jag igång och gjorde research.

Det visade sig vara svårare än vad jag hade trott, alltså inte själva researchen - wikipedia hade en bra lista på alla kända människor som tagit livet av sig själva, utan mera att få ihop det till något vettigt. Förutom det uppenbara problemet att faktiskt inte så många tar livet av sig (rockstjärnor har ju en tendes att dö i överdoser och då är det ju alltid knepigt att skilja självmord från misstag) så brottades jag framförallt med följande två problem:

1, Hur känd måste man vara för att man ska räknas tillhöra populärkulturen? Att ha haft en singel på plats 36 på speciallistan “top 40 - Modern Rock” (då är man alltså inte ens inne på vanliga Top 100) som Jason Thirsk, bassist i skatepunkbandet Pennywise, har haft kvalar ju liksom inte riktigt in. Jason sköt ihjäl sig själv 1996 men han var en av många jag fick stryka för att deras fame-poäng var för låga.

2, Många av dom som väl tar livet av sig gör det ganska långt efter det var kända, till exempel Vince Welnick som var keyboardist i Grateful Dead som tog livet av sig för två år sedan. Han tillhör ju knappast 2000-talets populärmusik utan mera 70-talets.

Det senare problemet löste jag genom att helt enkelt flytta deras självmord i statistiken till tiden då de var poppis, Welnick ovan hamnade på 70-talet istället för nutiden. Tanken med det var att jag antar att de var ganska deppiga redan då, även om det tog ett tag innan de tog livet av sig. Vissa strök jag dock när det hade gått alldeles för lång tid. Ja, jag vet att det inte är statistiskt rätt, men ibland får man väl fuska.

Så här blev det till slut iallafall. Mycket sämre än vad jag tänkt men tanken går väl fram ändå. För att få kvala in har jag använt mig av Amerikanska, Brittiska och Svenska topplistan, ett gäng franska schlagersångare (som verkar gilla att ta livet av sig) fick stryka på foten hur många guldskivor eller topplisteettor de hade i sitt hemland.

Den enda svensk som finns med är Ted Gärdestad, placerad in i slutet av 70-talet när han hade sin storhetsperiod istället för slutet av 90-talet när han tog livet av sig.

Svenskar som inte fick plats var Micke “Svullo” Dubois som även om han var uppe på listorna med “För fet för ett fuck” (ryktet gör gällande att det är en av Sveriges genom tiderna mest sålda singel) framförallt ses mer som en komiker än en musiker och Anton “Anton Maiden” Gustafsson som även om han var en stor Internet-hit inte riktigt kan ses som en musiker som tillhörde populärkulturen.

En annan rolig(?) parates är att nästan alla som tar livet av sig tillhör ett band, nästan inga soloartister alls.

Sammanfattning i text, året inom parantes avser verkliga dödsåret om det skiljer från inplaceringen: 71-75: Paul Williams, sångare i Temptations / Vince Welnick keyboardist i Grateful Dead (2006) 76-80: Pete Ham, medlem i Badfinger / Ian Curtis, sångare i Joy Division / Sid Vicious , bassist i Sex Pistols / Ted Gärdestad (1997) 81-85: Tom Evans, medlem i Badfinger / Billy Mackenzie, sångare i The Associates (1997)/ Robert Quine, spelade bland annat med Lou Read (2004) / Brad Delp, sångare i Bostron (2007) 86-90: Richard Manuel, medlem i The Band / Rob Pilatus, medlem i Mili Vanilli (1998) 91-95: Kurt Cobain, sångare i Nirvana / Doug Hopkins, medlem i Gin Blossoms / Michael Hutchence, sångare i INXS (1997) 96-00: Chris Acland, trummis i Lush 01-05: Stuart Adamson, sångare i Big Country

Idag invigs den, Noas ark 2.0 eller domedagsbunkern som de verkar gillar att kalla den (inte mig emot, det låter ju ganska ballt).

Tokrika Norge har byggt den och ska stoppa in frön från hela världen i en atombombsäker bunker på Svalbard. Tycker dock det är lite tråkigt att de bara tar fröer, vore roligare om de började frysa ner djur och människor också. Men det kanske kommer i version 2.5 - uppgraderingen.

Läs mera på DN.se: “Domedagsbunkern” invigs på tisdag

Tycker den här reklamen för tobaks-snortning är genial. Snuff - alternativet för dig som vill se ut som en tysk gillette-man som snortar kokain.

Baksidan är ganska fräsch den också, där ett paket Snuff river sönder en rökförbudslogga. Upp till kamp liksom - tokak i näsan für alle!

Alla som inte skrattar sysslar inte med design. Eller nåt.

Jag hade tänkt skriva ett roligt inlägg om vem som fick döpa jorden till Tellus. Hade typ tänkt i banorna att de brukar vara de som upptäcker något först som får döpa det och det hade varit lite roligt om det var någon snubbe (typ Alfred E. Tellus) som bara en dag sa “Aha, ingen har ju gett jorden ett mera vetenskapligt namn - jag claimar det!” och alla andra bara “Dammit, varför tänkte vi inte på det först, vi går ju runt här hela dagarna”. Allt lite i “man ser inte skogen för alla träd”-tanken.

Men så researchade jag lite och det visade sig att det inte alls var så, Tellus är inget mera vetenskapligt eller seriöst namn på jorden som jag hade fått för mig (damn you svenska grundskolan) utan mest bara jorden på latin.

Hej kunskapslucka liksom.

Det finns någon romersk gud som heter Terra/Tellus som är någon personifiering av jorden. Och det brukade vara poppis att kalla jorden för terra eller tellus i Science Fiction böcker (de ska ju alltid vara så jävla speciella).

Hur som haver blev det inte det blogginlägget jag tänkt. Utan detta. Blä.

Har just kommit hem från min första St. Pauli-match någonsin. Dom mötte något lag med grön-vita kläder och ett tysk outalbart namn, matchen slutade 1-1 och St. Pauli lyckades sumpa såväl en straff som att inte göra mål fast de andra laget fick en utvisad i mitten av andra halvlek.

Men det spelade inte så stor roll, det var en grym upplevelse ändå. St. Pauli är ju som alla vet Europas mest punkiga och supporter-drivna klubb. Dödskallen är deras märke, de springer in till AC/DCs “hells bells” och deras supportrar är en härlig blandning av punkare, gamla ölgubbar och barnfamiljer. Ändå så ligger de hyggligt till i seriesystemet (2:a Bundesliga just nu).

Enda besvikelsen var att de använde trumma för att hålla takten på sjungandet, dom är väl fan ingen hockeyklubb från Jönköping heller.