1. Exakt hur ironisk är den här affischen?

2. Om man är dvärg under 70 centimeter får man också maten gratis då?

3. Exakt hur tänkte dom med den här husplaceringen?

4. Finns det en engelsk version som inte är orginalversionen och i så fall vore inte den mera spännande att se?

När man jobbar kreativt så blir nästa alla creative directors man har lite som en mentor för en. De är de som bedömmer ens arbete, kommer med feedback, ger high-fives, bitchtslappar, uppmuntrar och inspirerar.

Under min karriär har jag haft ett gäng, en del bra - en del dålig.

Min senaste CD, som jag slutade jobba med för en månad sedan, var en extremt talangful och intelligent narcissist. Han kunde se det geniala i idéer jag trodde var kassa, hitta guldkornen i en brainstorm och fixa det där lilla lilla extra som skilde ett bra utförande från en flopp.

För att inte glömma bort hans visdom nu när jag inte jobbar med honom längre har jag ramat in ett av hans visdomsord till mig. Jag har den på mitt skrivbord på mitt nya jobb som en ständig påminnelse om hans genialitet. Ord till mig som hans lärling från honom som min mentor.

Mitt eget jävla narnia blir bötfälld av en barsk slovakisk polis för att ha rökt på perrongen. Någon möjlighet att snacka sig ur det fanns det inte, den slovakiska polisen snodde åt sig mitt pass och tvingade mig att springa och ta ut 500 slovaksika pengar ur en bankomat fast det bara var fem minuter tills mitt tåg gick.

Lägg också märke till min kroppshållning, det ser ut som en akimbo som brukar utstråla självsäkerhet och en “go get them”-attityd. Här utförs den dock med böjda armar placerade lite för högt upp på midjan och visar istället på underlägsenhet inför auktoritet och en “oj oj oj, va knasigt det här blev”-attityd.

Om nu den här bokningen är ju gjord av en SS-agent - varför finns det varken en SS-logga eller ett hakkors med på kortet, jag trodde dom där nazisterna var bra på branding

Jag drar till Wien på så kallad långhelg. Kommer tillbaka på onsdag. Det kommer bli bra.

Som alla vet jobbar Mitt eget jävla Narnia-Tobias i reklambranschen. Och därför han jobbar som kreatör jobbar han också i ett team bestående av två personer. Han själv och en tjej.

Som team gör man allt jobbmässigt ihop. Man byter jobb ihop, man har gemensam portfolio. Man är på ett sätt en person i arbetsgivarens ögon. Det är inte tänkbart att man bara skulle anställa den ena i teamet, ett team kommer och går ihop (om de inte blir osams och försöker dela på sig så klart, en process som oftast är värre än your ordinary skilsmässa).

När man alltid jobbar ihop blir man till slut så samkörda att man knappt kan sköta enkla arbetsuppgifter utan input från den andra.

Just nu är min andra hälft på semester. Det är ju inte jätteovanligt att man har semester på olika tider, men jag blir alltid lika förvirrad.

Nu ska jag preppa ett photo shoot här på jobbet och blir helt knäpp när jag inte kan fråga min kreativapartner om råd. “Öh, måste jag bestämma det här helt själv” liksom.

Det är i sådana tillfällen man inser att man egentligen bara är en halv människa jobbmässigt. Det är svårt att fungera korrekt utan den andra.

Men det är ju egentligen hur bra skit som helst. Att jobba i team gör att man aldrig behöver faca något helt själv.

Fast man blir ju helt kass på att ta beslut själv.

Jag har nu suttit i nästan en timme och velat om ett hamsterhjul ska målas blått eller grönt.

Capital punishment turns the state into a murderer. But imprisonment
turns the state into a gay dungeon-master

- Rev. Jesse Jackson

Inte ens när det gäller reklam för en HBT-festival kan göteborgarna hålla sig borta från ordvitsarna.

1. Det finns ingen plats kvar i tunnan

2. Även om det skulle finnas plats i tunnan så är den fylld med farliga tigrar