Är det någon som kommer ihåg inlägget om den galna chefen som började maila mig konstiga osammanhängande mail?

Hur som helst har han just nu som facebook-status:

Pete xxx has a third daughter…hmmm.

Hur “hmmm”:ar man att man just har fått barn? Och vad är det han “hmmm”:ar, att det blev en till utan penis?

Lattjo.

Den 19:e mars i år rullade den 81-årige Francis Tovey ut sin hemmabyggda robot på uppfarten utanför sitt hus på den Australiensiska guldkusten. Roboten var beväpnad med en .22-kalibrig semiautomatisk pistol laddad med fyra kulor. Francis startade roboten, ställde sig framför den och lätt den avfyra tre av dessa kulor in i hans huvud.

Han dog omedelbart.

Enligt hans självmordsbrev var anledningen att han gjorde det på uppfarten till hans hus var att han antog att byggnadsarbetarna som arbetade hos hans granne skulle höra skotten och sedan hitta honom.

Vilket de också gjorde.

Tovey var född i England, hade emigrerat till Australien och enligt hans grannar var han snäll, trevlig och alltid uppe för att dricka en kopp te. I hans självmordsbrev förklarade han att han inte hade lust att vara med längre då hans släktingar som bodde långt bort på andra ställen i Australien inte vill ta hand om honom utan placera honom på ett hem.

Han hade, som de flesta 80-åringar gör när det vill ta livet av sig själva, suttit sig ner och googlat på att bra sätt att göra det. Han hade hittat ritningen på självmordsroboten på en websida och sedan börjat tillverka den i sitt garage.

Jag vet inte riktigt varför jag finner detta så fascinerande. Men kanske mest för att i min fantasi ser roboten ut som något från Transformers. En fem meter hög mördarrobot som den gamla mannen byggt i sitt garage.

Nu vet jag att roboten kanske mera var en robot i språklig bemärkelse (en programmerbar maskin) än i litterär bemärkelse (blänkande, människolik grej som springer och skjuter på saker) och att den bland annat bestod av en elektrisk sticksåg. Inte så jäkla mycket optimus prime liksom.

Men ändå.

Ska man nu ta livet av sig - måste ju att bygga en robot som gör det åt en det optimala. Speciellt om man är en 80-årig gammal britt.

Ni vet den där grejen i sidebaren på facebook som rekommenderar folk man kanske känner (den med det mycket passande namnet “People You May Know”). Folk som dyker upp där är antingen folk jag faktiskt känner men inte vill vara “kompis” med eller bekantas bekanta som jag inte tycker jag känner tillräckligt för att vi ska knyta digitala vänskapsband.

Det funkar alltså ganska bra. Nästan alla är folk som jag skulle kunna känna. Och sedan är det Glen.

Glen Hansen.

Glen Hansen har rakat hår, tycker han själv ser bäst ut i svartvitt och föredrar att istället för att titta rakt in i kameran titta drömmande ut åt höger. Vi har inga gemensamma kompisar, vi har inga andra knytpunkter men ändå poppar han hela tiden upp i min facebook-sidebar.

Det känns som facebook vill säga mig något.

De kanske vet något som jag inte vet.

Att jag och Glen kanske är soul mates.

Jag märker att jag tänker mer och mer på Glen. Vem är han? Vad vill han? Vad tänker han på innan han somnar?

Jag har försökt googla honom men utan önskat resultat. Det finns för många Glen Hanson, de jag hittar stämmer inte in på min Glen. Jag skulle ju bara kunna maila honom på facebook, men jag vet inte om jag vågar. Vänskap från Glen kan inte stressas fram.

Jag hoppas att jag poppar upp lika ofta i hans sidebar, och att han vågar ta första steget. Att han inte är lika feg som jag.

This could be the beginning of a beautiful friendship Glen. I know it.

Asså, nu utgår jag från att de flesta Mitt eget jävla narnia-läsare också har vett nog att läsa Saker under huden / Always keepin’ it real. Om inte borde ni.

Iallafall så hade jag pga semester missat det här inlägget, där man bland annat kan läsa att jag gillar såväl neongröna ravebyxor som tjejer som har färgade pärlor i håret.

Och det är faktiskt viktig information för alla.

Ok. Om typ en vecka, nästa söndag för att vara exakt, fyller mitt eget jävla narnia 2 år.

En vecka är också ungefär den tiden det tar att skicka ett paket från Sverige till Holland.

See what im getting at?

Så nu tycker jag alla ska skicka ett stalkerbrev, inslagen present eller bara ett fint vykort för att gratulera bloggen på 2-årsdagen. Det förtjänar den.

Skicka nu och skicka till:

Tobias Boström
Xxxx Xxxxxxxxx
Xxxxxxxxxxxx xx
xxxx XX Amsterdam
The Netherlands

Så, nu riskerar jag att bli nedhuggen av en galning genom att lägga ut en adress - bäst att ni skickar fina saker så det är värt det.

UPDATE: Jag tog bort adressen för att skydda mig mot stalkers. Om ni fortfarande vill skicka något kan ni ju alltid maila mig så får ni den.

I förrgår när jag kom hem så upptäckte jag att det satt en plastficka trädd över vattenkranen i köket. Det var lite mystiskt för jag var först hem. Hur hade den kommit dit tänkte jag.

Det hade cirkulerat ett rykte att en rörmokare skulle komma in för att titta på handfatet i badrummet på övervåningen och den mest logiska förklaringen jag kunde komma på att han hade varit inne och upptäckt ett fel på kökskranen. Plastfickan kunde alltså vara en “Dont fucking use this tap”-varning.

Att sedan den uppstoppade mjukiskrabban vi brukade ha ute i soffan satt upphäng från kökslucka brevid kranen kunde jag inte riktigt hitta en rationell lösning på, men jag tänkte kanske att den satt där som en slags utökad varning (rörmokare i Holland liksom). Jag fyllde på mitt pastavatten från handfatet på toaletten.

När jag sedan gick upp i det övre badrummet såg jag att en av mina room mates scarfar låg trädd över vattenkranen till badkaret. Jävlig konstig rörmokare det där tänkte jag.

Igår så mailade vi vår hyresvärd om hon visste om rörmokaren varit inne.

Hon svarade att han definitivt inte varit det.

Underligt.

Den enda som hade varit i lägenheten under dagen hade varit vår nya room mates spanska flickvän. Men varför skulle hon börja hänga saker över kranar?

Jag och Målle pratade ihop oss och kom fram till den enda logiska lösningen:

Den spanska flickvännen hade varit hemma själv och haft tråkigt. Hon hade då bestämt sig för att käka lite magic muschrooms, som spaniorer ofta gör när dom är i amsterdam. Under detta svamp-rus hade hon blivit rädd för vattenkranar och börjat täcka över dom. Hur krabban blev uppsatt i köksskåpet kunde vi inte riktigt lösa, men det fanns nog någon svamp-logisk förklaring till det också tänkte vi.

Fallet löst.

Enda nackdelen var att vi hade en galen spansk flickvän som härjade i lägenheten när vi var på jobbet. Men det är ju lite charmigt det också.

Tyvärr så var det inte så. Igår när jag kom hem fick jag den riktiga förklaringen. Som inte alls var lika rolig.

Den spanska flickvännen hade spillt ut ett glas vin, vinet hade landat på såväl plastfickan, krabban och scarfen. Hon hade som den snälla personen hon är tvättat allt, men eftersom hon inte hade hittat tvättställningen hade hon hängt upp det på kranarna för att torka.

När jag fick höra den förklaringen blev jag besviken.

Ha ha, skrattade den spanska flickvännen, you thought i was a crazy spanish girlfriend.

Ja, tänkte jag. Det hade ju varit roligt.

Om att sluta röka:

You don’t actually live longer; it just seems longer.

-Clement Freud

Igår fick jag reda på att helgen som kommer är den sista som det är tillåtet att röka på lokal i Holland. Sedan blir det rökförbud för hela slanten.

Och jag hade ingen jävla aning.

Eller det hade jag, jag visste att det var på G. Men inte just nu. Om en vecka liksom. The curse av att bo i ett land där man inte kan se på nyheterna och inte heller ha kompisar som hänger med.

Men nu kommer fascistlagen även hit och jävla vad jag kommer få tokröka i helgen. Cigaretter i varanda kroppsöppning. Oavbrutet. Ser ni mig inomhus ska ni se rök.

Även denna dag är en långsam dag på jobbet så jag och Målle fortsätter på den inslagna linjen med att se gamla svenska dokumentärer om skinnskallar. Idag blev det dokumentären “Skinheads” från 1987, alltså inspelad fem år tidigare än “Rasist, Javisst” som vi såg igår (även denna finns såklart på en torrent-site nära dig).

“Skinheads” är betydligt allvarligare än “Rasist, Javisst” som till stor del var en nostalgi-och-skrattfest. Dokumentären följer ett gäng svenska skinnskallar på den tiden då rasismen inte fullt tagit över rörelsen, visst finns den där men mest i periferin (en av killarna har en lång utläggning om att han definitivt inte är nazist men ändå gillar att skrika “sieg heil” för att provocera). Det mesta handlar det om att se likadan ut och bli full. Allt har en liten “This is England” känsla över sig.

Och på något sätt är den ganska fin, de flesta av killarna är charmiga och hyggligt vettiga när de intervjuas i nyktert tillstånd. Pratar om kamratskapen och utanförskapet. Sen blir de fulla, kallar tjejer för hora och startar slagsmål. Vilket är mindre charmigt.

Filmens slutord av den sötaste skinheadet är de som stannar kvar,

“Det är väl klart att man har funderat på att låta håret växa ut, börja plugga och så. Att föräldrarna ska kunna vara stolta och säga vart man har pluggat, inte på vilka anstalter man suttit. Men du vet, som man bäddar får man ju ligga. Och jag bäddar jävligt dåligt.”

Jag har upptäckt att jag oftare och oftare säger “proper” på svenska när jag menar det engelska “proper”. Det är ju jätteförvirrande för det betyder ju inte samma sak.

Jag borde sluta med det.