Mjölkpaket som det står utskrivet på att de innehåller “extra kalcium”.

Varje gång jag ser ett sådant paket tänker jag på hur jobbigt det vore att bryta benen. Har aldrig vågat köpa ett sådant paket även om all annan mjölk varit slut.

Idag på vägen till jobbet var det en fågel som bajsade på min mössa.

Jag trodde det bara var sådant som bara hände i serietidningar och svartvita “helan och halvan”-filmer liksom.

Men det händer tydligen i verkligheten också.

Man lär sig något varje dag. Och idag har jag lärt mig att det fan inte är något hyfs på fåglar.

Asså, seriöst. Den här skylten de alltid har i badrummet där det står typ “Här tänker vi på miljön, vi byter bara din handduk om du slänger den på golvet” - är det någon jävel som går på det?

Är det inte uppenbart att de bara är lata.

Orka byta handdukar i alla rummen liksom

Nu ska jag tydligen dra iväg på något skidäventyr med jobbet. Min första plan att bojkotta själv åkandet och bara sitta på hotellet i mjukisbyxor och vara full verkar har fallit platt.

Jag kommer tydligen bli tvingad ut i backen.

Det kommer bli Sällskapsresan 2 - Snowroller Revisited.

Med mig som Stig-Helmer.

Och alla andra som det där coola gänget som skriker “Bästa svängen - Hökarängen!”.

Förhoppningsvis möter jag några tyskar i liftkön jag kan börja slåss med.

Om jag hade haft en ångestblogg så skulle den ha haft undertiteln “Det är lättare att lida i tystnad om andra vet om det”.

För det låter lite fint och coolt sådär.

Och också.

Om jag hade haft en ångestblogg. Fan vad jag hade kunnat tokblogga nu.

Men nu har jag ju inte det.

De träffades genom en support group för tvådimensionella shemales

Jag har skaffat ett nytt kompisgäng, ett gäng sköna grabbar med stil. Och jag måste ju säga att det på många sätt känns som att hitta hem. Alla kompisrelationer jag haft tidigare bleknar i jämförelse med den kamratskap och glädje jag känner vi umgås. Dom är som ett yang till mitt ying, som en perfekt sittande handske till min bleka hand och när vi är tillsammans känns det verkligen som ett plus ett blir mer än två.

Men igår när vi skulle träffas utanför min port för att köra lite moppe i rondellen (vi har bara en moppe så vi turas om) så blev jag lite orolig. Jag såg ju direkt att killarna inte hade matchat sina skor. Vad i helvete tänkte jag, hur ser det här ut…svarta och vita skor om vartannat.

Men sedan insåg jag det geniala, de hade ju ställt sig varannan med vita skor och varannan med svarta skor. Så det matchade ändå. Vilken grej.

Jag visste att jag kunde lita på mina sötnosar till kompisar.

Sen körde vi moppen i cirklar och snackade tjejer tills det blev skymmning.

Idag tog min arbetskollega och jag en promenad utanför kontoret efter lunchen. Vi gick längst med vattnet och sedan ut på en pir. Det var dimmigt och lite spökligt. Längst ut på piren stod två bilar parkerade med kanske 15 meters mellanrum. Båda bilarna hade mycket imma på fönsterrutorna och i baksätet på båda bilarna kunde vi skymta två personer röra sig. Jag är ganska övertygad om att de vuxenkramades.

Det hela kändes väldigt, ja, udda.

Sedan vände vi och gick tillbaka.

Det kanske har sina fördelar att jobba ute i frihamnen än inne i stan ändå.