Hörsel-tourettes

Neuropsykiatriskt syndrom som gör att man hör andra personer säga vulgäriteter eller svordomar, vokala tics, mellan orden när de pratar. Fast de egentligen inte säger dom alls.

- Men sluta svära hela tiden!
-Va? Jag svär ju inte alls.
- Jäklar, jag håller nog på att utveckla hörsel-tourettes.

Fatta vad roligt.

Av någon anledning tycker jag det är väldigt underhållande att småljuga för high-tech-maskinerna på gymmet.

Speciellt när de frågar efter ålder. Jag brukar slå in 29 och småfnittra lite för mig själv.

Tihi, maskinen har ingen aning om att jag ljög.

Extra roligt tycker jag att det är om det inte finns någon annan människa i närheten. Bara jag, maskinen och ålders-lögnen liksom.

Dock har jag inte listat ut exakt varför jag tycker det är så roligt, men samtidigt känns det som jag egentligen inte behöver göra det. Jag menar, underhållning som underhållning.

På den här toaletten är det väldigt förbjudet att sätta händerna i sidan, luta sig tillbaka och känna sig lite sådär smånöjd med sig själv när man kissar stående.

Viktigt att veta.

Den här, lätt-censurerade, svenska mannen satt brevid mig och Malle på ett fik tidigare idag. Som det flesta människor i exil fann han det helt normalt att bara hoppa in i en privat konversation för vi hade samma modersmål. Sådant som man gör liksom. Att jag sedan fann det helt normalt att tjuvfota honom för ett blogginlägg kan vi ju dock lämna därhädan.

Anyway, det som är intressant med just denna man är att han, trots sitt ursprung, sportar såväl det klassiska holländska krullet som det nederländska fashion-statmentet numbero uno för män: den stora pösiga skjortan med t-shirt under.

Kläderna kan man ju enkelt förklara med hans anpassning till den lokala kulturen - men håret?

Så frågan är - blev håret sådant när han flyttade till Holland? Vaknade han upp en dag och var krulltott. Eller vad det så att kände han sig tvungen att flytta hit när han insåg att det var en fristad för krullhåriga?

Eftersom jag aldrig vågade fråga så lär vi ju aldrig få reda på svaret. Men det tåls att tänkas på.

Antal personer som verkligen kallat mig Gambia-Tobbe: 0

Antal gånger jag sagt åt personer att kalla mig Gamiba-Tobbe: 21

Det går sådär alltså.

Just det, jag håller på att försöka lansera ett nytt smeknamn för mig själv.

Gambia-Tobbe.

Eller “Gambia Toby” för mina internationella vänner.

Återkommer med rapport om hur det går.

Som utlandssvensk känns det ibland viktigt att hålla på sitt hemlands traditioner - som till exempel den om att man aldrig, absolut aldrig, får ta sista biten av något.

Därför fick den här ostbiten och det här nachochipset ligga ensamma kvar på respektive tallrik i över en timme. Medan samtliga personer i gruppen runt bordet tittade suktande på dom. Till slut gjorde servitören slut på vårt lidande och tog bort dom.

Jag tyckte det kändes lite som en fin hyllning till moder Svea.

Highscoolander.

Christopher Lambert spelar en snubbe som har gått om 9:an i 400 år. Eventuellt är Sean Connery med på ett hörn som en äldre lärare som kommer med råd.

I slutscenen ser det ut som allt kommer lösa sig, killen kanske får flytta upp till gymnasiet ändå. Men på sista provet har han två fel istället för tillåtna ett. Läraren som rättar hånskrattar och skriker så det ekar i klassrummet:

“There can be only one!”

Ariel, sjöjungfrun och Arial, fonten.

Eftersom den här bloggen kanske inte är så rolig längre så tänkte jag bjussa på något lite obehagligt istället.

När jag tidigare i somras var hemma i Sverige och rensade ut min mammas källare hittade jag följande tuggummipaket som jag fick av kompis som varit nere i forna Jugoslavien för en herrans massa år sedan.

Och det var ju gulligt kan man tänka, en snäll lite propagandagrej riktad mot barn för att få de positivt inställda till Nato-trupperna i Kosovo. Man får ju till och med en sticker med. Snällt och hyggligt.

Fast den känslan fastnar ganska snabbt i maggropen när man öppnar paketet och vecklar ut klistermärket.

Vilket föreställer döda serber.

Och det hela känns elak och vidrigt, men samtidigt fascinerande. Att försöka tänka sig in i hjärnan på den som kom på den idén. Och sedan sett till att massproducera skiten och få det ut i butikerna. Någonstans måste ju någon pitchat in idén om “tuggummin med döda människor-stickers riktade till kids” och fått ett klartecken och finansiering på det. Vilket känns helt människovidrigt och galet.

Det nästan värsta av allt är att klistermärkena är collectible.

Uppe i hörnet står bildens nummer. Och på baksidan vilken serie den tillhör.