Det finns få svenska institutioner som med sådant precist gehör lyckas fånga den svenska samtiden som Sällskapsresan-filmerna. Allt från charter-och-skidrese-crazen på 80-talet, till golf-manin i början av 90-talet och hälsobesattheten i slutet av milleniumet har skildras på ett glasklart och träffsäkert sätt. Men de senaste åren har det varit tyst. Lasse Åberg har, med nästan barnslig besatthet, vägrat att återigen hålla upp en spegel inför den nutida svenska folksjälen.

Och när inte ens ett “Lilla sällskapsresan”-franchise kan skådas över horisonten tycker jag att det är läge att Mitt eget jävla Narnia tar tag i tyglarna och försöker pitcha in en sjätte sällskapsresan-film.

Och vad passar bättre i denna tidsålder än den numera obligatoriska Thailand-resan?

Sällskapsresan 6 Koh Phangan (eller “Varför finns det inte svensk text på de piratkopierade filmerna de visar i resturangen?”)

Synopsis: Finansbolaget Parvus Finans VD Bruno Anderhage har, samtidigt som han sparkat 1000-tals anställda, rått åt sig en stor bonus. Han får det hett om öronen och bestämmer han sig att, på äkta svenskt manér, fly till Thailand. Bruno blir dock upphunnen av ett samlat pressuppbåd på Arlanda, och hävdar då att han inte alls flyr utan istället reser till Thailand tillsammans med två vanliga arbetare för att förstå hur den “lilla mannen” fungerar. Han väljer, på måfå, två arbetare vid bagagebandet på flygplatsen. De två visar sig vara Stig Helmer Olsson och Ole Bramserud.

Väl framme i Thailand tar sig den udda trion till party-ön Koh-Phangan för att uppleva ett full moon party. De lär sig dricka drinkar från hinkar, och i en spännande meta-sekvens stöter trion ihop med ett gäng svenska killar med matchande tribaltatueringar som enbart kommunicerar med varandra med citat från tidigare sällskapsresan-filmer.

Konflikt uppstår mellan Ole och Bruno men efter de båda två rökt hasch från en bong formad som ett thailändskt lejon finner de varandra igen och Ole somnar i Brunos knä samtidigt som Bruno högtidligt deklarerar hur olika färger smakar.

Under själva full moon partyt tappar Stig-Helmer bort de andra och vandra mållöst runt på strandfesten bland israeliska killar som jonglerar med brinnande bollar och lättklädda brittiska turister från Essex som skriker könsord. Till slut stöter han ihop med den thailändska damen Kip-Pakpao och kärlek uppstår.

Slutet blir dramatiskt när Stig-Helmer tror att Kip-Pakpao enbart vill ha honom för han kommer från väst. Han lämnar henne med tårar i ögonen och beger sig till flygplatsen med Ole och Bruno för att resa åter till kalla Norden. Kip-pakpao hinner dock ifatt honom utanför gaten, förklarar sin äkta kärlek för honom och de förenas i kyss. Sedan åker de iväg i solnedgången i en tuk-tuk till tonerna av en specialkomponerad låt skriven av Lasse Holm.

—

SFI, Lasse Åberg eller andra intressenter: Maila mig så kan vi snacka om hur vi tar det här vidare. Ok?

Imorse fick jag en länk från @theMattsson på twitter som ledde till bildbyrån Johnér och en av deras stockbilder. Stockbilden föreställde, som ni ser ovanför, Kista tunnelbanestation. “Ha, ha, LOL”, tänkte jag, “fan vad den där t-banan dyker upp överallt”. Sedan upptäckte jag till min fövåning att det är samma jävla bild som de har i bakgrunden på rodgron.se. Fast de på rodgron.se har gått bananas i photoshop på sin och blurrat sönder den så den ser ut som ett skakigt snapshot.

Om ni är osäkra kan ni jämföra det neogröna fältet i början på andra vagnen på de två bilderna, det är exakt samma bild. Jag har provade till och med att lägga dom över varandra i photoshop för att vara på den säkra sidan.

Så frågan är varför rödgrön.se köper en stockbild för 1050 pix för att sedan sabba den i bildbehandlingsprogram? Det enda jag kan tänka mig är att man försöker få den att se annorlunda ut så ingen märker att man snott den utan att betala för den. Men så kan det väl ändå inte vara?

Vi kommer alla ihåg mitt inlägg om den mystiska bakgrundsbilden på rodgron.se. Och medan rodgron.se fortsätter slå dövörat till och vägrar att svara på min förfrågningar om bilden och dess ursprung är mina läsare ack så mycket flitigare i sina försöka räta ut detta frågetecken.

Bakgrundsbilden såg ju, för er som har problem med korttidsminnet, ut så här:

Och idag fick jag genom Joelly denna bild som hon tagit på Kistas tunnelbanestation:

Crowdsourcing FTW liksom! Klart som korvspad att bilderna är tagna på samma ställe. Så där har vi iallafall ett delsvar, Kista it is.

Dimman lättar, men det är en bit kvar innan hela gåta är löst.

Och Joelly, det kanske är värt att höra av sig till rodgron.se och kolla om de vill köpa rättigheterna till din bild istället. Den är ju faktiskt både skarpare och med bättre komposition.

…och som vanligt under rökpauserna står vi grabbar och kollar Grindr samtidigt som vi nervöst mumlar “no homo, no homo” till varandra.

(bonus: Bög på holländska är flikker, något som gett upphov till väldigt många “roliga” skämt om fotosajten flickr)

Jag är inget stor fan av bilder på söta djur man hittar på internet. För att vara ärlig är jag väl inget stor fan av djur överhuvudtaget. Men just idag lägger jag det åt sidan och går och röstar på jycken Johnson i den här tävlingen: Pets on Furniture Finale.

Och jag tycker ni också ska göra det.

Varför?

Jo, för att det vore hyggligt. Och för att jag och Johnson är kompisar. Kanske inte bästisar men vi hänger ibland. Och det är trevligt, så länge han inte släpper sig.