New York-natten håller på att bli New York-gryning när jag ramlar ur taxin på 4:th Avenue i Brooklyn. Efter en tisdagskväll som avslutades med indie-karaoke på Lower East Side är jag är full som såväl ägg som kastruller. Jag fumlar i mina fickor på jakt efter mina hemnycklarna - jag hittar nycklarna men upptäcker att något annat saknas.

Helvete.

Jag vänder mig om och ser hur taxibilen som körde mig hem försvinner bort i horisonten.

Och iPhone ligger inte i vänstra fickan som den brukar.

Fuck, fuck, fuck. Jag kollar fickorna igen och rotar febrilt i min hipster-tygpåse samtidigt som jag mumlande svär omväxlande på svenska och på engelska. iPhone-jäveln är spårlöst försvunnen. Jag hittar min temporära amerikanska nokiatelefon, tar upp den och börjar ringa mitt eget nummer.

Jag hör hur det går fram signaler och jag ser hur min inre syn hur taxichaffören hör telefonen där den ligger kvar i baksätet och vänder sig om i bilen.

Fler signaler går fram.

“Kom igen, kom igen”, muttrar jag.

Någon svarar i telefonen.

“Hello, I think you got my iPho..”

Samtalet avbryts. Jag ringer genast upp igen.

Signalerna går fram och någon svarar igen. Jag hör inte riktigt vad dom säger men just när jag ska till och säga något läggs det på igen. Va fan är det här, undrar jag. Och ringer upp en tredje gång. Återigen är det någon som svarar, jag tycker det låter som något på spanska men just när jag har sagt “Hello” så lägger personen på igen. Vad i helvete, tänker jag, är det någon tjuv som sitter och svarar bara på lulz för att sedan lägga på. Vilket nedrans mongo.

Jag ringer upp igen, och samma visa. Någon svarar mumlande på något som kan vara spanska, och just när jag ska till att säga något så lägger personen på.

Jag står där ensam vinglandes utanför mitt hus, gatorna är tomma och himlen blir ljusare och ljusare samtidigt som jag ringer febrilt till min iPhone. Men det bara fortsätter, någon svarar och sedan lägger den jäveln på.

“You fucking, fuck..stay on the line”

*beep*

Jag börjar koka inombords, någon jävel har ju min telefon men vägrar prata med mig. Jag ringer igen och igen och igen.

Sedan inser jag plötsligt att personen i fråga verkar säga exakt samma sak, på spanska eller vad det nu är, med exakt samma tonläge och timing varje gång. Det är fan så skumt. Jag håller för det örat jag inte har luren mot ringer en gång till, och när jag hör rösten så inser jag vad det är.

När jag just fick min iPhone satt jag på ett stökigt cafe i Amsterdam. Någon hade lämna ett meddelande på min telefonsvare och för att höra det var jag tvungen att spela in ett eget hälsningsmeddelande. Eftersom jag inte riktigt var på humör så sa jag bara “Ja, ja, mumbojumbo”, sedan har jag glömt att ändra det och det har varit kvar som voice mail.

Det som jag har tolkat som en spanjor som har svarat i iPhonen är egentligen min egen telefonsvare. Rösten jag har hört är mig själv som säger “Ja, ja, mumbojumo” och det jag har trott varit någon som lagt på var egentligen “lämna medelande efter pipet”-tonen.

I säkert 20 minuter har jag alltså ringt och blivit förbannad på min egen jävla röst.

Så här står jag - iPhonelös och ensam på en gata i Brooklyn, endast omgiven av ljudet av avlägsna polissirener och fågelkvitter, och känner mig, ja, jävligt dum.

Eftersom det har varit så mycket snack om dieter och kroppar på senaste tiden så postar jag nu även, lite snyggt sådär, på den här nystartade tumblrn:

http://hipstermama.tumblr.com/

The Wu-Tang diet ain’t nothin to fuck with liksom.

Min första reaktion när jag såg borgarnas nya logga var “Men hallå Alliansen, ett progg-band från 70-talet ringde och ville ha tillbaka sin grafiska profil”.

Men sedan tänkte jag till lite mer och även om hela profilen på ett sätt andas folkabuss, fri sex och festivaler på Gärdet så känns den också väldigt mycket barnbok. Naivt, gulligt, ordentligt - lite så där Alfons Åberg liksom.

Och eftersom vår statsminister är en klockren dubbelgångar till unge herr Åberg började jag ana ugglor i mossen. Är det här ett steg mot en nersofftad och mer pedagogisk inriktning av alliansen inför höstens val? Enkelt och lite charmigt barnsligt liksom.

Jag tycker det vore helt otroligt om så var fallet, jag tänker mig framtida titlar som:

Någon bajsar i trappan till regeringskansliet men ingen vågar ringa en utländsk städtant efter förra avföringsskandalen. Fredrik Reinfeldt blir mer och mer plågad av den förorenade arbetsmiljön och börjar drömma mardrömmar där han besöks av festivalspöket Bajsmannen.

Alliansledarna lackar på SJ (”Kom igen, s:et står ju för fan för STATEN!”) och bestämmer sig för att satsa på luftburen infrastruktur genom att starta ett eget flygbolag. Men ett illa valt namn, Fredrik Reinfeldt Air (FRA), skapar trubbel för alliansgänget. Arga datanördar hackar deras webbsite och Piratpartiet manar till bojkott.

Det brinner i knutarna uppe på allianshögkvarteret, valet står runt hörnet och oppositionen är fortfarande i ledning. Fredrik Reinfeldt tycker att partiledarna som PR-trick ska tejpa ihop sig i varandra och sedan åka så från Kiruna i norr till Amygehuk i söder och “tala med en röst”. De andra är skeptiska, speciellt Maud Olofsson som tycker att “tejp känns jävligt sossigt”.

Pengar har försvunnit ur riksdagens kaffe-kassa och de andra partierna skyller på alliansen. Göran Hägglund förklarar att pengarna har investeras i att byta ut alla bordsskivor i plenisalen mot riktiga köksbordsskivor så att “det ska kännas sådär verkligt och mysigt”. De andra partiernas medlemmar är lagom nöjda och börjar skrika okvädingsord efter Alliansen.

Det finns få svenska institutioner som med sådant precist gehör lyckas fånga den svenska samtiden som Sällskapsresan-filmerna. Allt från charter-och-skidrese-crazen på 80-talet, till golf-manin i början av 90-talet och hälsobesattheten i slutet av milleniumet har skildras på ett glasklart och träffsäkert sätt. Men de senaste åren har det varit tyst. Lasse Åberg har, med nästan barnslig besatthet, vägrat att återigen hålla upp en spegel inför den nutida svenska folksjälen.

Och när inte ens ett “Lilla sällskapsresan”-franchise kan skådas över horisonten tycker jag att det är läge att Mitt eget jävla Narnia tar tag i tyglarna och försöker pitcha in en sjätte sällskapsresan-film.

Och vad passar bättre i denna tidsålder än den numera obligatoriska Thailand-resan?

Sällskapsresan 6 Koh Phangan (eller “Varför finns det inte svensk text på de piratkopierade filmerna de visar i resturangen?”)

Synopsis: Finansbolaget Parvus Finans VD Bruno Anderhage har, samtidigt som han sparkat 1000-tals anställda, rått åt sig en stor bonus. Han får det hett om öronen och bestämmer han sig att, på äkta svenskt manér, fly till Thailand. Bruno blir dock upphunnen av ett samlat pressuppbåd på Arlanda, och hävdar då att han inte alls flyr utan istället reser till Thailand tillsammans med två vanliga arbetare för att förstå hur den “lilla mannen” fungerar. Han väljer, på måfå, två arbetare vid bagagebandet på flygplatsen. De två visar sig vara Stig Helmer Olsson och Ole Bramserud.

Väl framme i Thailand tar sig den udda trion till party-ön Koh-Phangan för att uppleva ett full moon party. De lär sig dricka drinkar från hinkar, och i en spännande meta-sekvens stöter trion ihop med ett gäng svenska killar med matchande tribaltatueringar som enbart kommunicerar med varandra med citat från tidigare sällskapsresan-filmer.

Konflikt uppstår mellan Ole och Bruno men efter de båda två rökt hasch från en bong formad som ett thailändskt lejon finner de varandra igen och Ole somnar i Brunos knä samtidigt som Bruno högtidligt deklarerar hur olika färger smakar.

Under själva full moon partyt tappar Stig-Helmer bort de andra och vandra mållöst runt på strandfesten bland israeliska killar som jonglerar med brinnande bollar och lättklädda brittiska turister från Essex som skriker könsord. Till slut stöter han ihop med den thailändska damen Kip-Pakpao och kärlek uppstår.

Slutet blir dramatiskt när Stig-Helmer tror att Kip-Pakpao enbart vill ha honom för han kommer från väst. Han lämnar henne med tårar i ögonen och beger sig till flygplatsen med Ole och Bruno för att resa åter till kalla Norden. Kip-pakpao hinner dock ifatt honom utanför gaten, förklarar sin äkta kärlek för honom och de förenas i kyss. Sedan åker de iväg i solnedgången i en tuk-tuk till tonerna av en specialkomponerad låt skriven av Lasse Holm.

—

SFI, Lasse Åberg eller andra intressenter: Maila mig så kan vi snacka om hur vi tar det här vidare. Ok?

Imorse fick jag en länk från @theMattsson på twitter som ledde till bildbyrån Johnér och en av deras stockbilder. Stockbilden föreställde, som ni ser ovanför, Kista tunnelbanestation. “Ha, ha, LOL”, tänkte jag, “fan vad den där t-banan dyker upp överallt”. Sedan upptäckte jag till min fövåning att det är samma jävla bild som de har i bakgrunden på rodgron.se. Fast de på rodgron.se har gått bananas i photoshop på sin och blurrat sönder den så den ser ut som ett skakigt snapshot.

Om ni är osäkra kan ni jämföra det neogröna fältet i början på andra vagnen på de två bilderna, det är exakt samma bild. Jag har provade till och med att lägga dom över varandra i photoshop för att vara på den säkra sidan.

Så frågan är varför rödgrön.se köper en stockbild för 1050 pix för att sedan sabba den i bildbehandlingsprogram? Det enda jag kan tänka mig är att man försöker få den att se annorlunda ut så ingen märker att man snott den utan att betala för den. Men så kan det väl ändå inte vara?

Vi kommer alla ihåg mitt inlägg om den mystiska bakgrundsbilden på rodgron.se. Och medan rodgron.se fortsätter slå dövörat till och vägrar att svara på min förfrågningar om bilden och dess ursprung är mina läsare ack så mycket flitigare i sina försöka räta ut detta frågetecken.

Bakgrundsbilden såg ju, för er som har problem med korttidsminnet, ut så här:

Och idag fick jag genom Joelly denna bild som hon tagit på Kistas tunnelbanestation:

Crowdsourcing FTW liksom! Klart som korvspad att bilderna är tagna på samma ställe. Så där har vi iallafall ett delsvar, Kista it is.

Dimman lättar, men det är en bit kvar innan hela gåta är löst.

Och Joelly, det kanske är värt att höra av sig till rodgron.se och kolla om de vill köpa rättigheterna till din bild istället. Den är ju faktiskt både skarpare och med bättre komposition.

…och som vanligt under rökpauserna står vi grabbar och kollar Grindr samtidigt som vi nervöst mumlar “no homo, no homo” till varandra.

(bonus: Bög på holländska är flikker, något som gett upphov till väldigt många “roliga” skämt om fotosajten flickr)

Jag är inget stor fan av bilder på söta djur man hittar på internet. För att vara ärlig är jag väl inget stor fan av djur överhuvudtaget. Men just idag lägger jag det åt sidan och går och röstar på jycken Johnson i den här tävlingen: Pets on Furniture Finale.

Och jag tycker ni också ska göra det.

Varför?

Jo, för att det vore hyggligt. Och för att jag och Johnson är kompisar. Kanske inte bästisar men vi hänger ibland. Och det är trevligt, så länge han inte släpper sig.

Har du någonsin befunnit dig i ett sällskap där folk pratar om märkliga teorier om hur livet ska levas och ingen förstår dina referenser till den senaste Beck-filmer?

Har du blivit medlurad till ett museum fyllt av modern icke-figurativ konst och inte en enda Carl Larsson-tavla så långt ögat kan nå?

Eller har du blivit inbjuden till en middagsbjudning där helt plötsligt killarna ska diska, och idéer om jämställdhet och förtryckande strukturer trycks ner i din hals av en självutnämnd elit?

Vi Kristdemokrater förstår hur du känner i situationer som dessa. Vi sympatiserar med paniken vi vet kommer krypande i såväl kropp som själ. Vi känner hur du lider i dessa situationer, och hur du inombords skriker efter något hemmatryggt och normalt.

Därför lanserar vi, som en del av vår valupptakt 2010, en digital livboj för alla oss verklighetens folk – en iPhone-app som alla kan luta sig mot när världen blir alltför svår och komplicerad.

—

Kära KD

Ovanstående textstycke skulle kunna vara en introduktion till en iPhone-applikation speciellt framtagen för Kristdemokraterna som en del av er valstrategi 2010. Applikationen skulle finnas tillgänglig både genom en länk på er hemsida och i Apples iTunes store, och dess funktion skulle vara lika enkel som genial: att erbjuda ett virtuellt, portabelt köksbord för verklighetens folk. Som vi ser det är det en digital möjlighet helt i linje med era värderingar, och den passar den kristdemokratiska framtoningen som – förlåt klyschan – hand i handske.

“Instant köksbord” skulle visa olika slags köksbord som användaren i trängda lägen kan ta fram och titta på, en oas i en elitistvärld. Vi tänker oss att den som laddat hem programmet till sin telefon kan välja på olika bordsytor efter egen smak. App:en skulle erbjuda allt från vanlig björkfaner till robust ek. Den skulle också innehålla en funktion där användaren, om denna känner sig lite mer crazy och galen, kan slumpa fram en yta. Så fort bordsytan är framslumpad skapas direkt den digitala representation av ett av de tryggaste föremålen som finns – köksbordet.

Utöver denna enkla funktion skulle vi också kunna ha ett läge i applikationen med olika tips om hur man tar det lugnt i elitistiska sammanhang. Om budget tilllåter skulle dessa tips kunna vara inlästa av Mikael Nyqvist.

Applikationen skulle erbjuda en digital tillflykt för verkliga människor, allt i en KD-brandad miljö. Vi tänker oss att standard-applikationen är gratis för nerladdning men att vi också, för en smärre summa pengar, erbjuder en pro-version med kända personers riktiga köksbord. Vi tänker oss vardagshjältar i stil med Alf Svensson, Peter Harrysson eller Bonde söker fru-Roger.

Om ni skulle känna osäkerhet inför ordet “instant” i applikationens namn, så är det naturligtvis möjligt att ta upp till diskussion. Vi känner dock att engelska känns lite “fräckt” och “spännande” och skulle kanske locka till intresse utöver den vanliga målgruppen.

När ni läst detta, var vänliga kontakta mig på email-addressen uppe i högra hörnet så vi kan diskutera hur vi går vidare.

Tack på förhand,
Tobias Boström

En av den senaste tidens stora snackisar har ju varit “Vad fan är det som är i bakgrunden på sajten rodgron.se?”. Vad är det som döljer sig bakom partiledarna? Ett abstrakt konstverk, ett svenskt landskap i ofokus, futuristiska byggnader i Tokyo? Åsikterna är många och förvirringen har varit stor.

Nu kan dock den granskande bloggen Mitt eget jävla Narnia genom sina exceptionella HTML-hackarskills komma med det rätta svaret. Det är den här bilden:

En suddig mobbebild av ett jävla tunnelbanetåg.

Helt på riktigt liksom.

Hur tänkte de här? Är det en cheesy och dold metafor för regeringsskifte, blåa tåget lämnar perrongen? Eller hade de helt enkelt inte råd att köpa bildrättigheter så de skickade ner praktikanten till närmaste tunnelbanestation för att fota lite?

Kan någon förklara?